Tecken	Be
Atomnummer	4
Grupp	2 (Alkaliska jordartsmetaller)
Period	2
Block	s
Ämnesklass	Alkalisk jordartsmetall

Utseende	White-gray metallic
Färg	Skiffer grå

Antal protoner	4 p+
Antal neutroner	5 n0
Antal elektroner	4 e-

Från Wikipedia, den fria encyklopedinBeryllium är ett grundämne som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. Dess kemiska egenskaper avviker dock en del från de övriga alkaliska jordartsmetallerna, så att den i vissa avseenden påminner om aluminium. Beryllium är ett tämligen ovanligt grundämne, men koncentreras i vissa mineral, speciellt beryll (genomsnittsformel Be₃Al₂(SiO₃)₆), vilket är både en ädelsten och råvara till berylliumframställning. Som ädelsten kallas beryllen smaragd när den är grön och akvamarin när den är blekt blågrön. Även gula, rosafärgade och violetta varianter av beryll förekommer sällsynt. Färgen kommer av föroreningar i stenen.

Fas vid STP	Fast
Densitet	1.85 g/cm3
Relativ atommassa	9.01218 u

Smältpunkt	1560 K 1286.85 °C 2348.33 °F
Kokpunkt	2742 K 2468.85 °C 4475.93 °F
Ångbildningsvärme	297 kJ/mol

Elektronegativitet (Paulingskalan)	1.57
Elektronaffinitet	-48 kJ/mol
Oxidationstal	0, +1, +2 (an amphoteric oxide)
Jonisationspotential	899.5 kJ/mol 1757.1 kJ/mol 14848.7 kJ/mol 21006.6 kJ/mol

Elektronkonfiguration Kortfattad konfiguration	[He] 2s2
Elektronkonfiguration Full konfiguration	1s2 2s2
Elektronkonfigurationsdiagram	1s2 2s2
Elektroner per skal	2, 2
Valenselektroner	2
Valency-elektroner	2
Bohrs atommodell	Figur: Skaldiagram över Beryllium (Be) atom.
Orbitaldiagram	1s 2s

Upptäckt	Louis Nicolas Vauquelin (1798)
Första isolation	Friedrich Wöhler, Antoine Bussy (1828)
Upptäckten av beryllium The mineral beryl, which contains beryllium, has been used at least since the Ptolemaic dynasty of Egypt. In the first century CE, Roman naturalist Pliny the Elder mentioned in his encyclopedia Natural History that beryl and emerald ("smaragdus") were similar. The Papyrus Graecus Holmiensis, written in the third or fourth century CE, contains notes on how to prepare artificial emerald and beryl. In a 1798 paper read before the Institut de France, Vauquelin reported that he found a new "earth" by dissolving aluminium hydroxide from emerald and beryl in an additional alkali. The editors of the journal Annales de Chimie et de Physique named the new earth "glucine" for the sweet taste of some of its compounds. Klaproth preferred the name "beryllina" due to the fact that yttria also formed sweet salts. The name "beryllium" was first used by Wöhler in 1828.

CAS Number	7440-41-7
ChemSpider ID	4573986
EC number	231-150-7
PubChem CID Number	5460467